Folklivsforskning visar att Skellefteå rodel har funnits sedan Adam var länsman. Eller åtminstone var ödesbestämt att finnas!

Rådeln är liksom vittra och i viss mån bärarn en typisk norrländsk företeelse. Detta andeväsens närmare egenskaper och fysiska företräden är okända, mycket beroende på att Rådeln aldrig uppenbarade sig i synlig måtto (eller; med sällan skådad hast!). Man såg bara spåren av dess framfart. Den var mestadels fientligt inställd mot människan och ställde till förtret, olyckor och rena vansinnesdåd. Rådeln kunde exempelvis trasa sönder portar eller grindar och släppa ut kreaturen.

Rådeln hade vissa drag gemensamma med dragväsen såsom bärarn, men en stor skillnad var att rådeln inte "skaffade till huset". Den kunde också hjälpa, men i en sådan hjälp låg ofta en illasinnad baktanke. Man satte likhetstecken mellan Rådeln och hin onde, själva namnet är synonymt med Mörkrets furste.

En människa som for våldsamt fram, gjorde listigt arrangerade missverk e.dyl. kunde kallas ”rådeln” i överförd bemärkelse. Härav uttrycket ”Han kjårt såm sjalve raadeln”.

Rådeln är sedan åtminstone 1700-talet känd vida utanför Skellefteå socken med bekräftade observationer i Myckle, Mobacken, Burträsk, Långträskliden och så långt söderut som sockengränsen mot Degerfors. En plats han höll till på var Rådelsbacken (Radeln i dagens karta) vid Bjuråns utlopp i Skellefteälven.

Rådeln beskrivs vidare av dr Ernst Westerlund i första bandet av praktverket Skelleftebygdens historia; (”Kolonisation, uppodling och utveckling. Seder och bruk, skrock, sägner och folktro”. Skellefteå museum, 1973) och året innan av sedermera dr Ulf Lundström i ett specialarbete på Nordanåskolan (1972, Skellefteå).